Fru Myrkheimr är inte alltid Pippi Långstrump

Som sagt, Fru Myrkheimr är inte alltid Pippi Långstrump, även om hon tycks tro det.

Smärta
Vaknade upp med otroliga smärtor i lederna idag, oftast orsakat av väderomslag, någon form av stress eller liknande.
Gårdagens härliga dag med allt vad man kan begära av sol, värme och mys som kan kopplas till sommaren gjorde att jag för en stund glömde allt vad gäller denna åkomma.
I natt vid hemgång, började ana vad som skulle komma under dagen, men valde att förtränga det, eftersom vi skulle ta en promenad hem, med kärra och allt.

Idag fick jag igen för denna glömska
Värken gör att jag knappt klarar lyfta en kaffekopp, skära en stackars körsbärstomat och än mindre bre en macka (heter det verkligen "bre", är inte "breda" mer korrekt förresten?).
Att inte klara av så enkla saker som att öppna kaffetermosen, lyfta en mjölkkartong eller knäppa byxorna, gör Pippi Långstrump helt utslagen emotionellt, och självklart, fysiskt. Jag vill verkligen inte ha så ont. Det smärtar till och med att hamra på tangentbordet. Jag känner mig sjukt otillräcklig, och tar till lipen, och är totalt beroende av andra.
Som tur är är Herr Myrkheimr en ängel och tycker jag är jollig, som blir så förtvivlad för att jag inte kan själv,  - han är ju där och tar hand om mig, så då behöver jag inte vara ledsen.

Smärtgräns
Grejen är att min smärtgräns ligger rätt högt, iallafall enligt de som kan sånt, som menar att jag egentligen borde ha mer ont än jag har. Det fina i kråksången är att den medicin som eveentuellt skulle kunna hjälpa mig, gör att min kista skulle bryta ihop totalt, och min läkare sa att de smärtor jag har i lederna inte uppvägs mot de bieffekter ledmedicinen skulle ha på magen.
Slutsats - jag får stå ut.

Hårdhudad
Eptitetet Pippi Långstrump kan också appliceras på det där med känslobiten. Hårdhudad med andra ord.
Jag griner inte. Eller jag gjorde det inte tidigare, innan jag tillät mig att känna, vilket två mycket fina människor lärt mig att man faktiskt får. Jag var som en känslomässig teflonpanna tidigare. Numera är jag visst inte det, även om det tar emot att faktiskt släppa fram de där känslorna. Det känns fortfarande som en personlig förlust att grina. Det gör lika ont som orsaken till gråtet.
Händelser det sista året gör att jag är jollig just nu.

Tack Herr Myrkheimr och Den Långe för att ni finns.