Eller snarare kokkaffe. Det finns inget kaffe som mäter sig med en välkokt kopp kaffe.
Det finns bara en nackdel med kokkaffe - det kokar över så fort man vänder ryggen till.
söndag 28 februari 2010
Missuppfattningar eller vikten av att uttrycka sig i hela meningar
Ibland måste man faktiskt säga en hel mening, eller nämna hela sammanhanget, så åhörare eller läsare faktiskt förstår vad man menar.
Undertecknad har en förmåga att tänka halva meningar eller två tredjedelar av sammanhang och det som kommer ut ur min mun alternativt fingrar, blir ibland lösryckta fragment av vad jag egentligen menar eller berättar. Det är antagligen jättespännande eller totalt obegripligt att diskutera med mig, när jag är stressad, trött eller tankspridd, har jag förstått på min omgivning.
Nyligen uttryckte jag mitt missnöje över hur fylla kan påverka folk, tyckte det var tråkigt att vänta i taxitelefonkö i över en timme, och i samma mening tackade jag för en fantastiskt trevlig tillställning.
Jag hade jättetrevligt på båda festerna den kvällen, stämningen på båda festerna var jättebra och jag trivdes som attans, och ville egentligen vara kvar ett tag till. Vädersituationen var dock så att tunnelbanorna inte gick, vilket gjorde att fick man tag på en taxi, tog man den så fort den behagade dyka upp.
Fyllan jag ondgjorde mig över var över en situation tidigare på kvällen, innan vi ens anlänt första festen.
Vi blev antastade av ett lobotomerat gnagetfyllo, ett "fan" av värsta sorten, en av typen man inte vill ha med i nån klack, ett som hotade de i mitt umgänge med samma favoritlag som han hade. Han blev förbannad på oss för att vi inte ville prata med honom, eftersom han redan pratat mot de andra tre vid ett tidigare tillfälle den kvällen och började att för femte gången upprepa samma mantra han lyckats häva ur sig även i tåget när han pratade med sig själv och de som inte ville lyssna.
Så, nu hoppas jag att allt är klargjort, och jag lovar att i fortsättningen skall prova säga större delen av mina tankar och meningar om de behövs för att tydliggöra en situation.
Edit:
Orsaken till detta inlägg var att det gick runt en massa missuppfattningar i grannskapet och ingen vågade fråga mig direkt. Jag är inte farlig, och är jag irriterad visar jag det rätt tydligt.
Undertecknad har en förmåga att tänka halva meningar eller två tredjedelar av sammanhang och det som kommer ut ur min mun alternativt fingrar, blir ibland lösryckta fragment av vad jag egentligen menar eller berättar. Det är antagligen jättespännande eller totalt obegripligt att diskutera med mig, när jag är stressad, trött eller tankspridd, har jag förstått på min omgivning.
Nyligen uttryckte jag mitt missnöje över hur fylla kan påverka folk, tyckte det var tråkigt att vänta i taxitelefonkö i över en timme, och i samma mening tackade jag för en fantastiskt trevlig tillställning.
Jag hade jättetrevligt på båda festerna den kvällen, stämningen på båda festerna var jättebra och jag trivdes som attans, och ville egentligen vara kvar ett tag till. Vädersituationen var dock så att tunnelbanorna inte gick, vilket gjorde att fick man tag på en taxi, tog man den så fort den behagade dyka upp.
Fyllan jag ondgjorde mig över var över en situation tidigare på kvällen, innan vi ens anlänt första festen.
Vi blev antastade av ett lobotomerat gnagetfyllo, ett "fan" av värsta sorten, en av typen man inte vill ha med i nån klack, ett som hotade de i mitt umgänge med samma favoritlag som han hade. Han blev förbannad på oss för att vi inte ville prata med honom, eftersom han redan pratat mot de andra tre vid ett tidigare tillfälle den kvällen och började att för femte gången upprepa samma mantra han lyckats häva ur sig även i tåget när han pratade med sig själv och de som inte ville lyssna.
Så, nu hoppas jag att allt är klargjort, och jag lovar att i fortsättningen skall prova säga större delen av mina tankar och meningar om de behövs för att tydliggöra en situation.
Edit:
Orsaken till detta inlägg var att det gick runt en massa missuppfattningar i grannskapet och ingen vågade fråga mig direkt. Jag är inte farlig, och är jag irriterad visar jag det rätt tydligt.
lördag 27 februari 2010
Fartsättandets vara eller inte vara
Det där med att sätta fart, varför är det så svårt?
Var sitter startpunkten, varför verkar den så långt borta?
Har några små, men oöverstigliga trösklar tydligen, att kliva över. De är inte oöverstigliga, ganska triviala egentligen, och slutresultatet blir finfint, det vet jag, men det är statiskt sorterande och organiserande som väntar, och välmåendet kommer att stiga när det väl är gjort.
Jag har andra små mål också, som innefattar sömnad, riggning, arkiv, skivor och organisera källarförrådet m.m.
När ska jag hinna det? Om småmålen på vägen som jag måste uppnå inte klaras?
Sen har jag en del direkta ordrar från diverse naprapater och läkare att följa:
Träna, träna och träna, annars kommer du gå runt med ständigt ryggskott. Har införskaffat såna där gummiband, och vet vilka rörelser jag ska göra, kommer så småningom plocka upp mina hantlar också ur källaren - när jag orkar. Kommer aldrig gymma, det vet jag, det vet naprapater och andra också, det syns tydligen på mig. Det är ju så tråkigt att träna, och jag vet att jag blir manisk ifall jag börjar på riktigt.
Idag presterade jag åtminstone att organisera lite i badrumsskåpen och badrummet, resultatet blev minst två stora kassar med skräp. Passade på att göra ett halsband också, bara för att.
Känns lite befriande faktiskt - det tog några timmar, men det är klart värt det. Det blev lite städat där när jag ändå höll på.
Ett av småmålen avklarade, nu är det bara resten kvar, innan jag kan börja på riktigt med de lustfyllda, roliga målen.
Var sitter startpunkten, varför verkar den så långt borta?
Har några små, men oöverstigliga trösklar tydligen, att kliva över. De är inte oöverstigliga, ganska triviala egentligen, och slutresultatet blir finfint, det vet jag, men det är statiskt sorterande och organiserande som väntar, och välmåendet kommer att stiga när det väl är gjort.
Jag har andra små mål också, som innefattar sömnad, riggning, arkiv, skivor och organisera källarförrådet m.m.
När ska jag hinna det? Om småmålen på vägen som jag måste uppnå inte klaras?
Sen har jag en del direkta ordrar från diverse naprapater och läkare att följa:
Träna, träna och träna, annars kommer du gå runt med ständigt ryggskott. Har införskaffat såna där gummiband, och vet vilka rörelser jag ska göra, kommer så småningom plocka upp mina hantlar också ur källaren - när jag orkar. Kommer aldrig gymma, det vet jag, det vet naprapater och andra också, det syns tydligen på mig. Det är ju så tråkigt att träna, och jag vet att jag blir manisk ifall jag börjar på riktigt.
Idag presterade jag åtminstone att organisera lite i badrumsskåpen och badrummet, resultatet blev minst två stora kassar med skräp. Passade på att göra ett halsband också, bara för att.
Känns lite befriande faktiskt - det tog några timmar, men det är klart värt det. Det blev lite städat där när jag ändå höll på.
Ett av småmålen avklarade, nu är det bara resten kvar, innan jag kan börja på riktigt med de lustfyllda, roliga målen.
Belönar mig med att ta en myskväll med älskade herr Myrkheimr i Den Magiska Tårtan.
söndag 21 februari 2010
Fem år, tre veckor och en dag
Varje dag är viktig.
Ja, jag räknar fortfarande dagarna.
Dagarna sen sista droppen, sista festen, sista gången jag flydde.
Den 30e januari 2005 drack jag för sista gången, precis innan tolvslaget mot den 31a januari 2005.
Det är fem år, tre veckor och en dag sen.
Varje dag är fortfarande en kamp, vissa dagar lite mindre, andra dagar nästan inte alls, medan några dagar är riktigt jobbiga. En del kanske inte tycker dagarna är viktiga, men vi tycker det, vi som varit där och fått en ny chans. En chans att leva ett liv med medvetandet påslaget konstant, utan chans att fly, en chans att leva utan sinnesförändrande njutningsmedel. En del förstår inte kampen och suget och drömmen om flykten. Den stora flykten, där man kan gömma sig, där man kommer undan, där man slipper.
JAG VILL OCKSÅ SLIPPA IBLAND!
Fem år, tre veckor och en dag.
Mest spännande under tillnyktringsprocessen är att lära känna sig själv. Vissa sidor vill man inte veta att man har, andra blir en kär upptäckt, medan åter andra dyker upp igen, som en trygghet, som en kär gammal vän som man undrar var den varit under alla dessa år.
Strax före 13 var hon, alltså alkisen, som väntade på att få dyka upp, och strax före tretton dök hon upp.
Fem år, tre veckor och en dag.
På den tiden har mitt inre utvecklats från det barn jag var innan strax före 13. Inre slitningar, mycket ångest, massor av jobb, men jag är här idag. Min mentala ålder börjar närma sig 22 och 122. Oftast det förstnämnda, men jag är fortfarande bara fem.
Fem år, tre veckor och en dag.
Borde gå och hämta en medalj, men idag är ingen bra dag.
Grattis till fem år, tre veckor, en dag och tio timmar.
Jag klappar mig själv på axeln och drar ett täcke över huvudet och glömmer världen.
Jag vill slippa idag.
Ja, jag räknar fortfarande dagarna.
Dagarna sen sista droppen, sista festen, sista gången jag flydde.
Den 30e januari 2005 drack jag för sista gången, precis innan tolvslaget mot den 31a januari 2005.
Det är fem år, tre veckor och en dag sen.
Varje dag är fortfarande en kamp, vissa dagar lite mindre, andra dagar nästan inte alls, medan några dagar är riktigt jobbiga. En del kanske inte tycker dagarna är viktiga, men vi tycker det, vi som varit där och fått en ny chans. En chans att leva ett liv med medvetandet påslaget konstant, utan chans att fly, en chans att leva utan sinnesförändrande njutningsmedel. En del förstår inte kampen och suget och drömmen om flykten. Den stora flykten, där man kan gömma sig, där man kommer undan, där man slipper.
JAG VILL OCKSÅ SLIPPA IBLAND!
Fem år, tre veckor och en dag.
Mest spännande under tillnyktringsprocessen är att lära känna sig själv. Vissa sidor vill man inte veta att man har, andra blir en kär upptäckt, medan åter andra dyker upp igen, som en trygghet, som en kär gammal vän som man undrar var den varit under alla dessa år.
Strax före 13 var hon, alltså alkisen, som väntade på att få dyka upp, och strax före tretton dök hon upp.
Fem år, tre veckor och en dag.
På den tiden har mitt inre utvecklats från det barn jag var innan strax före 13. Inre slitningar, mycket ångest, massor av jobb, men jag är här idag. Min mentala ålder börjar närma sig 22 och 122. Oftast det förstnämnda, men jag är fortfarande bara fem.
Fem år, tre veckor och en dag.
Borde gå och hämta en medalj, men idag är ingen bra dag.
Grattis till fem år, tre veckor, en dag och tio timmar.
Jag klappar mig själv på axeln och drar ett täcke över huvudet och glömmer världen.
Jag vill slippa idag.
söndag 14 februari 2010
Magisk alla Hjärtans dag
Alla hjärtans dag.
Intressant fenomen det där.
Det är ett amerikanskt påfund, något man tagit fram för att hylla kommersialismen, påminna alla ensamma själar att det finns andra som har det bättre, upplysa kärleksglömska par att de faktiskt har nåt fint att fira.
Det spelar på det dåliga samvetet, det samvetet en människa oftast bär med sig. Det spelar på att man är en dålig människa om man inte köper nåt till sin själs älskade just denna dag.
Visst har jag köpt lite för att fira denna dag med min älskling, några ljus och ett par kakformar. Kakformarna kan jag använda senare också, inte bara idag. Visst är jag ett offer för andras förväntningar att just vi ska hitta på nåt extraordinärt just idag.
I den magiska tårtan firas alla hjärtans dag varje dag.
Just idag blev det kaffe trakterat med brinnande hjärtljus som fick symbolisera hur Underverket satt mitt hjärta i brand, en evig låga som aldrig kommer slockna.
Som sagt, jag har alla hjärtans dag varje dag.
Intressant fenomen det där.
Det är ett amerikanskt påfund, något man tagit fram för att hylla kommersialismen, påminna alla ensamma själar att det finns andra som har det bättre, upplysa kärleksglömska par att de faktiskt har nåt fint att fira.
Det spelar på det dåliga samvetet, det samvetet en människa oftast bär med sig. Det spelar på att man är en dålig människa om man inte köper nåt till sin själs älskade just denna dag.
Visst har jag köpt lite för att fira denna dag med min älskling, några ljus och ett par kakformar. Kakformarna kan jag använda senare också, inte bara idag. Visst är jag ett offer för andras förväntningar att just vi ska hitta på nåt extraordinärt just idag.
I den magiska tårtan firas alla hjärtans dag varje dag.
Just idag blev det kaffe trakterat med brinnande hjärtljus som fick symbolisera hur Underverket satt mitt hjärta i brand, en evig låga som aldrig kommer slockna.
Som sagt, jag har alla hjärtans dag varje dag.
lördag 13 februari 2010
Dialektalt sammelsurium
Kom precis på att en bisats kanske kräver sin förklaring, bisatsen "mest avhandlas på ett språk samtidigt" kan uppfattas som lite märklig.
Upphovet till sagda bisats kommer ur att mitt verbala - och sinsemellan skriftliga - uttryck, förefaller för åhöraren och läsaren - minst sagt - mångfaldigt.
Uppväxten på gränsen mellan Norrland och Svealand, mellan Dalarna och Gästrikland, i en liten brukshåla med familj från orten Hofors och Falun, bygger en bra grund.
Där bodde jag tills jag var femton, flyttade hemifrån, till storstan Stockholm - eller mer precist två månader tillbringades i Fagersjö, jobbande på Postverket som punchare - där jag lärde mig att rotvälska inte begrips av övriga svear.
Där raspades de värsta kanterna bort från mitt språk, bokstaven i's uttal blev mer [iv]. I och med flytten till Sadviken, förvanskades mitt uttryck än mer.
Språket där kan i det närmaste liknas vid pidgin english's motsvarighet på svenska (pidgin english talas i de gamla kolonierna, som exempelvis indisk engelska) och fonetiken är till stora delar gemensam med just den indiska engelskan.
Efter ett par år i Sandviken, flyttade jag till Gävle. Gävledialekten är - ska vi kalla den ... intressant? - ja, det gör vi.
Nästan ett decennium tillbringades där innan flyttlasset tvingade mig till Oslo.
Eller tvingade, det var ett ordentligt lockande jobberbjudande som fick mig att lätta.
I vårt fagra västra grannland var mitt första konsultuppdrag på en urgammal datainstitution, där all dokumentation var obligatorisk på språkligt korrekt norska, dessutom märkte jag raskt att det inte var många delar av svenskan som kunde användas för att jag skulle bli förstådd. Vid något tillfälle, efter att ha inmundigat alkoholhaltiga njutningsmedel, föll mitt tal naturligt in i vad jag trodde var norska. Det visade sig vara danska, då ingen utom en dansk kollega begrep vad jag sa.
Visst ja, har visst glömt att nämna att under mina första femton år i livet, var danska en stor influens, mina grannar, min klasskompis och bästa vän under uppväxten var just danskar, från de södra delarna av Danmark, i närheten av tyska gränsen. De pratade danska med mig, därav indoktrinerades jag med språket och hade sällan svårt att förstå danska, och det var förmodligen därför jag pratade danska?
Oavsett, detta fick mig börja läsa norsk litteratur, se norsktextade Astrid Lindgren-filmer, ta en grundkurs i norska och slutligen blev mitt huvudspråk norska, mest bokmål, med en del nynorska inslag, och bitvis nordnorsk, beroende på vem jag pratade med.
Efter ett par år mötte jag en fin människa som jag delade många år med, han lärde mig svenska igen, eller svenska, det var Bjuråkersmål. Att jag begrep hans språk, var för att det fanns många norska inslag i den dialekten, det tog lite träning, men tillslut kunde jag begripa det mesta, och uttrycka mig bitvis, inte mycket, men ett par meningar här och där.
Vi flyttade sedermera till Stockholm, och mitt umgänge här pratade antingen toknorrländska eller rinkebysvenska - förutom min dåvarandes familj, där Bjuråkerska och bodensnack regerade.
Därav mitt dialektala sammelsurium
Kuriosa:
Vid ett flertal tillfällen har jag från vitt skilda människor blivit anklagad för att prata gutemål. Att vara en språklig kameleont är inte detsamma som att vara gute.
Upphovet till sagda bisats kommer ur att mitt verbala - och sinsemellan skriftliga - uttryck, förefaller för åhöraren och läsaren - minst sagt - mångfaldigt.
Uppväxten på gränsen mellan Norrland och Svealand, mellan Dalarna och Gästrikland, i en liten brukshåla med familj från orten Hofors och Falun, bygger en bra grund.
Där bodde jag tills jag var femton, flyttade hemifrån, till storstan Stockholm - eller mer precist två månader tillbringades i Fagersjö, jobbande på Postverket som punchare - där jag lärde mig att rotvälska inte begrips av övriga svear.
Där raspades de värsta kanterna bort från mitt språk, bokstaven i's uttal blev mer [iv]. I och med flytten till Sadviken, förvanskades mitt uttryck än mer.
Språket där kan i det närmaste liknas vid pidgin english's motsvarighet på svenska (pidgin english talas i de gamla kolonierna, som exempelvis indisk engelska) och fonetiken är till stora delar gemensam med just den indiska engelskan.
Efter ett par år i Sandviken, flyttade jag till Gävle. Gävledialekten är - ska vi kalla den ... intressant? - ja, det gör vi.
Nästan ett decennium tillbringades där innan flyttlasset tvingade mig till Oslo.
Eller tvingade, det var ett ordentligt lockande jobberbjudande som fick mig att lätta.
I vårt fagra västra grannland var mitt första konsultuppdrag på en urgammal datainstitution, där all dokumentation var obligatorisk på språkligt korrekt norska, dessutom märkte jag raskt att det inte var många delar av svenskan som kunde användas för att jag skulle bli förstådd. Vid något tillfälle, efter att ha inmundigat alkoholhaltiga njutningsmedel, föll mitt tal naturligt in i vad jag trodde var norska. Det visade sig vara danska, då ingen utom en dansk kollega begrep vad jag sa.
Visst ja, har visst glömt att nämna att under mina första femton år i livet, var danska en stor influens, mina grannar, min klasskompis och bästa vän under uppväxten var just danskar, från de södra delarna av Danmark, i närheten av tyska gränsen. De pratade danska med mig, därav indoktrinerades jag med språket och hade sällan svårt att förstå danska, och det var förmodligen därför jag pratade danska?
Oavsett, detta fick mig börja läsa norsk litteratur, se norsktextade Astrid Lindgren-filmer, ta en grundkurs i norska och slutligen blev mitt huvudspråk norska, mest bokmål, med en del nynorska inslag, och bitvis nordnorsk, beroende på vem jag pratade med.
Efter ett par år mötte jag en fin människa som jag delade många år med, han lärde mig svenska igen, eller svenska, det var Bjuråkersmål. Att jag begrep hans språk, var för att det fanns många norska inslag i den dialekten, det tog lite träning, men tillslut kunde jag begripa det mesta, och uttrycka mig bitvis, inte mycket, men ett par meningar här och där.
Vi flyttade sedermera till Stockholm, och mitt umgänge här pratade antingen toknorrländska eller rinkebysvenska - förutom min dåvarandes familj, där Bjuråkerska och bodensnack regerade.
Därav mitt dialektala sammelsurium
Kuriosa:
Vid ett flertal tillfällen har jag från vitt skilda människor blivit anklagad för att prata gutemål. Att vara en språklig kameleont är inte detsamma som att vara gute.
Vill inte, vill, och blev åter tyst - isberg eller anka?
Eller blev det inte så?
Det blev inte tyst, jag började visst blogga.
Behovet att skriva av mig har alltid funnits där, men att visa hela världen alla mina tankar och erfarenheter är inte målet, mest är det behovet att få ur mig tidigare nämnda som styr, och nej, allt jag skriver kommer inte publiceras. Det är lite som jag pratar, den verbala delen är ofta bara en bråkdel av det som föregår på insidan, och det kan ibland upplevas osammanhängande och obegripligt. Huvudsaken är väl att jag förstår vad jag menar?
Varför det nu då?
Tydligen har jag nån slags inbyggd självcensur som arbetar lite olyckligt ibland, de delar som borde yppas, yppas inte och det som borde hållas tillbaka kommer ut. Konstigt det där.
Oj, nu kom jag ifrån ämnet. Oväntat.
Oavsett, denna blogg kommer förmodligen mest avhandlas på ett språk samtidigt, förhoppningsvis, och det är bara valda delar som kommer synas. De mer intima tankarna behåller jag för mig själv, av diverse orsaker och hänsyn till både mig själv och omvärlden.
Mitt liv är stoff för en bok, snarare - livet före underverket är stoff för en bok. Ett liv som format mig till den jag blivit. Ett hårt liv, ett liv som slagit undan fötterna för mig många gånger, ett liv jag missunnar alla, ingen ska behöva leva.Att det livet inte kommer avhandlas här är begripligt för ett fåtal, och mest för mig, men det förklarar dock vem jag är, och varför.
Därför kommer denna blogg bara visa en bråkdel av mig.
Jag är nog som ett isberg, eller en anka.
Det ena alternativet förefaller attraktivare än det andra, betraktaren bestämmer själv.
Huvudsaken JAG trivs, och att den jag älskar trivs, och underverket trivs nog bäst när jag trivs.
Vill inte, vill, och blev åter tyst
eller
isberg eller anka?
Det blev inte tyst, jag började visst blogga.
Behovet att skriva av mig har alltid funnits där, men att visa hela världen alla mina tankar och erfarenheter är inte målet, mest är det behovet att få ur mig tidigare nämnda som styr, och nej, allt jag skriver kommer inte publiceras. Det är lite som jag pratar, den verbala delen är ofta bara en bråkdel av det som föregår på insidan, och det kan ibland upplevas osammanhängande och obegripligt. Huvudsaken är väl att jag förstår vad jag menar?
Varför det nu då?
Tydligen har jag nån slags inbyggd självcensur som arbetar lite olyckligt ibland, de delar som borde yppas, yppas inte och det som borde hållas tillbaka kommer ut. Konstigt det där.
Oj, nu kom jag ifrån ämnet. Oväntat.
Oavsett, denna blogg kommer förmodligen mest avhandlas på ett språk samtidigt, förhoppningsvis, och det är bara valda delar som kommer synas. De mer intima tankarna behåller jag för mig själv, av diverse orsaker och hänsyn till både mig själv och omvärlden.
Mitt liv är stoff för en bok, snarare - livet före underverket är stoff för en bok. Ett liv som format mig till den jag blivit. Ett hårt liv, ett liv som slagit undan fötterna för mig många gånger, ett liv jag missunnar alla, ingen ska behöva leva.Att det livet inte kommer avhandlas här är begripligt för ett fåtal, och mest för mig, men det förklarar dock vem jag är, och varför.
Därför kommer denna blogg bara visa en bråkdel av mig.
Jag är nog som ett isberg, eller en anka.
Det ena alternativet förefaller attraktivare än det andra, betraktaren bestämmer själv.
Huvudsaken JAG trivs, och att den jag älskar trivs, och underverket trivs nog bäst när jag trivs.
Vill inte, vill, och blev åter tyst
eller
isberg eller anka?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)