Rise And Shine

Jag har varit så uppspelt hela veckan och har inte riktigt förstått varför.
Inte ens torsdagmorgonens incidenter med tunnelbanetåg som gick precis när jag var på perrongen, ett barn som sparkade mig på smalbenen från Hökis till Slussen, en knuff av en främmande i spärrarna på väg ut, att bli påkörd av barnvagn i dörren på väg in till jobbet elelr en dörr i ansiktet fick mig att bli butter, allt detta dessutom innan förstajobbkoppenkaffesåjagvaknartill. Jag log och var glad.
Har småkvittrat halva veckan. Förstod inte förrän jag satt och småhoppade innan giget på Sugar Bar, att det just var Rise And Shine som gjorde mig så uppåt!

Krögaren, personalen och lokalen på Sugarbar lämnar en hel del i övrigt att önska, men GåsGutta är bra och publiken, vilket är viktigast.

Giget
Det var precis som jag förväntat mig, tråkigt och halvbeige för- och efterband, men toppen i mitten.
Mittenbandet Rise And Shine gjorde som vanligt ett alldeles fantastiskt gig!
Nåt jag inte visste och inte tänkt på är att jag uppenbarligen står längst fram jämt när de spelar i Stockholm, nåt de gjort fyra gånger de senaste fem åren, varav på två har jag varit medarrangör.
Stalker eller bara fan? Tror mer på fan. De har varit mina idoler sen Dist 2000 i Forshaga (99 tror jag).

Det var en sann njutning att bara stå där och gunga.
Att medlemmarna är fantastiskt sköna människor, gör inte saken sämre.

Nöjda med kvällen, som vi avnjutit tillsammans med Likrullaren, och efter vi skakat av oss en Tenstaboy vilken påtvingade Herr Myrkheimr och Likrullaren sprit och intervjuade oss om bästa metalskivorna eftersom han så gärna ville bli en rocker, rullade vi hemöver mot Den Magiska Tårtan.
Magiskt.


Rise And Shine, muddafakkers!