6årsdag

6 år fyller jag idag.
6 intensiva år, mycket slitsamma i början, men utvecklande.
Tack vare fina vänners och okändas stöd har jag klarat mig så här långt.
Tack vare en överlevnadsinstinkt som klår det mesta och en inre styrka jag inte visste jag hade har jag kommit hit.
Jag har fått försaka lite, förlorat en så kallad "vän" eller två, men det är så värt det.
Jag har ett fantastiskt liv just nu, och jag mår helt fantastiskt.
Har fina vänner och bekanta, ett liv jag trivs med, ett arbete jag uppskattar oerhört mycket, ett bra boende och framförallt - det viktigaste av allt - kärleken.
Tack för en ny chans.
Tack för att jag fått börja om.
Tack för livet.
Tack.

Sömn

eller snarare bristen på den, gör att den blir lite udda, verkligheten alltså.

Anyhow, fredagen spenderade Herr och Fru Myrkheimr hos bästa fröken Ume, som hade finbesök av två underbara damer. En angenäm afton, lagom intensiv och mycket trevlig.

På lördagen bar det först av till Plåster för att ta farväl, sen gick vi till Copperfield där bäste herr Råxtar äntligen spelade lite tyngre.
Det var kul att se och höra honom spela bra musik igen, och inte den där softa sörjan som hörs på alla andra "rock"hak i stan. Besökarantalet var högt och kvällen var mycket trevlig och rolig.
Svart-, döds-, thrashmetall, grind, Iron Maiden och King Diamond. Kan det bli bättre ?

Råxtar var den som lärde mig spela och visade mig in på den vita vägen för snart sex år sedan. Jag är skyldig honom mycket, bl.a. mitt liv, då han hjälpte mig hitta rätt och visade hur jag skulle rädda mitt eget liv.

Dagarna efter helgen som var, har fortsatt vara bra, kreativa, produktiva, men sömnbristiga och onsdagen resulterade i meningsuppbyggnad à la Yoda. Det enda språk som fungerade när det var som värst, var norska. Mycket underligt.
Presentationen på onsdagsmötet var tack och lov mycket elektronisk, och Wrath översatte från Yoda till svenska, ett tack är jag skyldig honom då övriga kollegor plötsligt förstod sammanhanget.
Det gick m.a.o. mycket bra.


Jag är mycket tacksam och ödmjuk för de gåvor livet givit mig.

Sweden Rock-kryssningen

Så var det dags igen, ännu en musikresa avklarad, denna gång den andra till sjöss på mindre än en månad. Om vilka som skulle spela, hade jag ingen aning, förrän mailet med information om spelschemat kom, och lineupen gav mig antydningar att det skulle bli en del värt att se, och för mig var det alldeles perfekta speltider.
Nifelheim, Grand Magus och Tiamat
Dessa borgade för en av de bättre kryssningarna, både gällande lineup och besökare.

Det blev det, jag tror jag log från ögonblicket jag hämtade älskade Herr Myrkheimr på Skeppsbar, tills vi somnade i soffan igår efter en välbehövlig pizzamiddag.

Väl på terminalen möttes vi av idel glada och goa, väl trångt blev det i terminalbaren, så vi socialiserade utanför den istället. Hann prata med Dr Aor om att giga i Malmö, umgås med nära och kära och faktiskt trivas.

Det är alltid en liten knut i magen inför såna här resor, det är ju en stor spritflaska på öppet hav jag faktiskt kommer att befinna mig på och det sliter lite på psyket. Inte för att jag känt nåt sug de sista åren, men ändå, man vet aldrig när det dyker upp. Javisst, att beskåda hur folk faktiskt blir gör att man backar inombords från alla eventuella tankar på ett steg från den vita vägen. Kliva av vattenvagnen, eller vad de säger.

Petitesser.
Nu till det viktigaste - själva resan, upplevelserna, musiken, människorna.

Vi började med en dusch och ombyte, sen en kort tur till hyttfest med Herr Sjöman, Fransyskorna, Taxi och Crusher, lite taxfreeshopping och en Nifelheimcollegetröjemerchinköp, innan det blev dags för Nifelheim vilka levererade ett riktigt bra gig, trots att ljudet i början var lite utmanat.
Att hålla på att rapa upp låtar överlämnar jag med varm hand till andra, men de spelade en hel del favoriter.

Efter det blev det fikapaus i cafeterian där vi mötte Ryskan från Tysklandsresan.
Mycket trevlig paus från allt stim.

En Diotribut försiggick under tiden vi hade fullt upp med att socialisera, och det var väl ok bakgundsmusik, men jag känner lite att det nästan blev en parodi. Jag såg heller inget, dels för att jag inte orkade stå och dels för att jag inte kunde se pga längdmässig utmaning. Det var nog min egen personliga Diotribut - att vara för kort alltså.

Vi tog en tidig kväll och lade oss före två. Hann faktiskt nästan somna innan miffona i hytten brevid satte igång med Tina Turner och annat värdelöst på alltför hög volym - proppar hjälper mot det värsta oljudet. Prinsen sov som en klubbad oxe.

Jag vaknade på morgonen - nåja, klockan var faktiskt 1045 - av att jag var alldeles ensam, varpå jag messade älskling och han dyker upp med en kopp kaffe.
Han hade redan studsat runt i tre timmar.

Efter en halvliter kaffe eller mer kände magen att den behövde lite mat, och vi gick på Grill och käkade.
En alldeles fantastisk skogssvampspytt och en perfekt sur drink gjorde min mage alldeles lycklig. Herr Myrkheimrs val av Gorgonzolanåntingtortellini gjorde honom nöjd.

Grand Magus gjorde ett alldeles särdeles bra gig, en del kort blev det, sen jag fick tag på en fet GM-hoodie i small. Under tiden jag köpte tröjan övertygade vi en fjolla att köpa deras skiva där istället för på Ginza, då det är fördelaktigt för banden att man köper skivor på deras gig istället för att ge pengarna till internetbutikerna.

Tiamat var också jättebra.
Älskade Herr Myrkheimr var alldeles, alldeles... överlycklig. Så gott att se honom så glad!

Vi tog det lugnt och tittade lite på havet innan det blev dags att klättra upp till vår tvåmansdubbelsängshytt på nionde våningen för att sen ta oss ner till utgången för att så småningom gå av båten.
Under väntan hade jag ett fint samtal med en vän som insett att han kanske inte borde kröka när han klev av krogjobbet på kvällarna. Jag berömde honom för detta, och han sa att det var min nykterhet som fått honom tänka till på det. Mycket klokt av honom. Man har ju bara ett liv, och det bör ju inte tillbringas i ett ständigt töcken, kanske. Jag är iaf glad för honom.

Efter den trevliga taxiresan hem, ramlade vi ur alla grejer, beställde en pizza, tvättade bort allt båtdamm och somnade jätteskönt i soffan.

Idag, lördag, har tillbringats nästan helt vegeterande i Den Magiska Tårtan, ingen av oss ville göra nånting, vilket passar alldeles utmärkt.
Man gör alltför sällan absolut ingenting.

Har under dagen för mig själv konstaterat att det var alldeles särdeles många på denna tripp som jag tycker om sådär särskilt mycket, klart att några saknades, men mixen av människor var fantastiskt. Viss, det hade varit perfekt om Den Bestämda, Den Långe, Ume och Herr Kamp också varit med, men alla kan inte vara med jämt.


Att njuta av nuet är nödvändigt

Semesterreflektioner

Detta blir ett väldigt tjejigt inlägg med känslor, lite fakta och mer stämningar, tror jag, jag skriver vad som faller fingrarna in och vad de behagar hamra ner på tangentbordet.

Kommit människor närmre
Tyskarna vi åkte med var fantastiskt fina människor, vi var bekanta med dem innan men nu känner jag att jag har hittat två fina vänner, så oerhört goa och omtänksamma, respektfulla och kloka människor är det inte ofta man möter på. Hela resan och de människor vi mötte, umgicks med och träffade var likadana. Svenskgänget var som vanligt alldeles underbara och det känns som vi vann två nya vänner där med.
Vi har ju ett alldeles underbart förhållande jag och min älskade make, Herr Myrkheimr, men denna resa gjorde att vi kom varandra än närmre och kanske är ännu mer pluttiga än tidigare. Om det är möjligt.
Även vistelsen i stugan gjorde oss gott och jag kom hans fantastiska familj ännu närmare, de är underbart fina människor, och Söta Svägerskan och Söta Svärmor kommer jag göra så mycket jag mäktar för.
Mina bröder kom som sagt ner på besök för Sonisphere, vilket gjorde oss gott.
Den Långe's, Den Bestämdas, Kioskfaces och min vänskap varar fortfarande och den är fin.
Jag tror att jag kanske låst in mig i mig själv lite och mest släppt in väldigt få in i hjärtat, och älskade Herr Myrkheimr har öppnat mig och gjort att min dörr faktiskt öppnats mer och mer. Jag vågar mer lita på och tycka om. Underbar känsla, att få dela min värme med andra.
Jag är lycklig för de människor jag fått äran att lära känna, en del i sorg och saknad, andra tillstädesvarande och nära.

Flumtant. Javisst! 


Uppskattar småsaker mer
Jag tror att de senaste årens händelser gjort att jag uppskattar de enkla sakerna mer, en vacker sten, ett fint löv, ett vänligt ord, en varm kram, ett äkta leende, planteringar som gror och frodas, bra gig och detta har verkligen gjort att jag känner mig lycklig. Fortfarande en ovan känsla, men samtidigt skön. 


Glad för val
Jag är glad för de val jag gjort i livet, visst, det är svårt ibland att se på när andra dricker den ena finölen efter den andra, dricker den ena goda whiskyn efter den andra, njuter det ena fina rödvinet efter det andra, men det är det värt med tanke på alla vinster jag gjort.

Oj, börjar visst bli sentimental här, men det gör inget.

Jag önskar att jag tillräckligt tydligt kan visa alla jag tycker om hur mycket jag tycker om dem, men jag tror det får räcka att jag är den jag är och kanske behöver sova ibland för att smälta allt fint, eftersom den enda flykt jag har är att lyssna på musik, plantera, pyssla och sova, medan de flesta andra har lyckan att kunna fly för stunden i de tidigare nämnda dryckerna.

Jag orkar inte ens bli arg för att skivhylledjävulen inte är klar än.


Passa på att leva nu, imorgon är det kanske för sent

Liten

Ibland blir man väldigt, väldigt liten.

Dödsfallsbeskedet på jobbet igår manade fram demonerna ur sina skrymslen. Jag vill inte umgås med mina demoner, jag är klar med dem. De måste förstå det.

Sluta bråka med mig! Jag har viktigare saker att ägna mig åt.

De fega kräken kryper alltid fram på kvällskvisten och roar sig på min bekostnad hela natten, då jag är som svagast.

Jag behöver sova!
Är det så svårt att förstå? Behöver sömnen för att kunna tänka klart, jobba, leva och njuta de ljusa stunderna.

Jag kommer att vinna!
Jag är starkare än er, vare sig ni vill förstå det eller inte. Jag vet vad ni vill, era fega kräk, men det blir aldrig som ni vill.
Inte en droppe, vilka besked jag än kommer mötas av idag.
Så det så!

Nu kommer jag strax träffa älskade Herr Myrkheimr, tryggheten, kärleken, den underbare.

Intressant att man är likadan själv

Intressant
Bara för att man tycker det är sjukt irriterande med knuffar, dunkningar, smällar och skakningar i flygplansstolen och tyckler det är drygt med ungar som sjunger, visslar, skriker och harklar sig hela tiden (de pratade nog Holländska;)), måste man inte vara bakis för att säga till.
Barnens far var värst. Det var desssutom han som kom med anklagelsen. Om bakfullhet.

Allt började med att jag sa till när de för 78:de gången dunkade ner bordet så hela stolsraden hoppade, jag bad dem lägga av och skärpa sig.
Gubben häver ur sig nåt på svenska med holländska harklingar om att vi var bakfulla, jag kontrade med att han kunde försöka uppfostra sina ADHD-ungar, sluta hasha och grow some hair. Svengelska rules.
Sa dessutom att jag inte druckit en droppe. Varför vet jag inte. Lugnare blev det iallafall.

Jag hatar förutfattademeningarmänniskor och beter mig lika själv - alla holländrare drogar inte.
Nu får jag skärpa mig.
Jag super inte för att jag har bandtröja heller.

Musik

I afton är det dags för Kongh och Tribulation på Blod & Svärd, och jag ser fram emot att se Kongh igen, de var riktigt bra senast, och mina förhoppningar är att de når upp till det igen. Skall som vanligt besöka denna tillställning med Herr Myrkheimr, världens bästa och underbaraste.
Musik för mig är en upplevelse, om nåt är bra, flyr jag in i musiken och blir lite i en annan värld. Min flykt in i musiken är min drog. Eftersom jag inte intar sinnesförändrande medel, är detta min vila. Därför njuter jag av att ge denna flykt till mina åhörare, för jag önskar verkligen alla denna flykt in i fantasin, in i rötterna, till det primala. Det är det primala jag förväntar mig från Kongh ikväll. Hoppas det kommer, behöver fly lite. Det har varit väl stressigt i det sista med mycket, och att sova bort allt räcker inte.

För nån vecka sen spelade jag på Club Distortions femårsjubileum och hade en fantastisk kväll, förutom en liten, liten irriterande detalj, en människospillra som i sin enfald trodde sig veta nånting överhuvudtaget om klassisk hårdrock. Bimbon ifråga kom och frågade "kan du spela lite klassisk hårdrock?" mitt under Motörheads klassiska Overkill. Jag skakade lite på huvudet, men snäll som jag faktiskt är frågade jag vad hon menade, och svaret som bland annat innefattade Blind Guardian fick mig att fundera lite, svarade att "Javisst, Blind guardian tycker jag är jättebra, men jag har inget med mig idag, idag är det lite annat som gäller" varpå hon replikerade att hon ville höra "Manowar, asäsäsä, assäpt, lite som rockklassiker och bänndiit", och jag replikerade återigen att jag tyvärr inte har nåt soft med, men javisst, en manowar hade jag redan laddat.
Jag sa åt henne att hon borde skämmas som inte kände igen Motörhead, och att hon borde sätta sig och LYSSNA lite så kanske hon lärde sig nåt. Hon FÖRSTOD hon inte ens att Manowar, Hail & Kill spelades - det är väl en av de större hitsen?
Åter nån timme senare kom hon förbi, mitt under Metropolis och klagade på att det var dåligt. Min hjälte och beskyddare bad henne då gå hem.

Senare samma vecka besökte vi Rocks, där min stora förebild Dake spelade bara klassiker - åtminstone i min värld. Hade en finfin kväll.
Snart skall jag också servera låtar inne i hörnet där igen, undrar vad jag ska bjussa på?

Fram tills nu är det egentligen bara två Bimbos som klagat på min musik, en som inte kände igen Slayer och Maiden och frågade om jag nyss börjat spela, och hon puckot. kanske har märkt av dem enbart för att de varit så extremt påträngande?

Jaja, det är inte lätt att leda döva, blinda och musikointresserade människor som tror sig veta nåt.
Jag är inte expert, kalenderbitare eller speciellt "trVV", men jag spelar bara kvalité och bra, och spelar med glädje. Nu när jag fått en otroligt snygg sidekick, så hinner jag till och med ta en paus mellan låtarna.
Numera är det ännu roligare att spela!

Musik är en av grundstenarna i livet, musik är andas, äta och sova. Viktigt.

Fem år, tre veckor och en dag

Varje dag är viktig.
Ja, jag räknar fortfarande dagarna.
Dagarna sen sista droppen, sista festen, sista gången jag flydde.
Den 30e januari 2005 drack jag för sista gången, precis innan tolvslaget mot den 31a januari 2005.
Det är fem år, tre veckor och en dag sen.
Varje dag är fortfarande en kamp, vissa dagar lite mindre, andra dagar nästan inte alls, medan några dagar är riktigt jobbiga. En del kanske inte tycker dagarna är viktiga, men vi tycker det, vi som varit där och fått en ny chans. En chans att leva ett liv med medvetandet påslaget konstant, utan chans att fly, en chans att leva utan sinnesförändrande njutningsmedel. En del förstår inte kampen och suget och drömmen om flykten. Den stora flykten, där man kan gömma sig, där man kommer undan, där man slipper.
JAG VILL OCKSÅ SLIPPA IBLAND!
Fem år, tre veckor och en dag.
Mest spännande under tillnyktringsprocessen är att lära känna sig själv. Vissa sidor vill man inte veta att man har, andra blir en kär upptäckt, medan åter andra dyker upp igen, som en trygghet, som en kär gammal vän som man undrar var den varit under alla dessa år.
Strax före 13 var hon, alltså alkisen, som väntade på att få dyka upp, och strax före tretton dök hon upp.
Fem år, tre veckor och en dag.
På den tiden har mitt inre utvecklats från det barn jag var innan strax före 13. Inre slitningar, mycket ångest, massor av jobb, men jag är här idag. Min mentala ålder börjar närma sig 22 och 122. Oftast det förstnämnda, men jag är fortfarande bara fem.
Fem år, tre veckor och en dag.
Borde gå och hämta en medalj, men idag är ingen bra dag.
Grattis till fem år, tre veckor, en dag och tio timmar.
Jag klappar mig själv på axeln och drar ett täcke över huvudet och glömmer världen.
Jag vill slippa idag.