Missuppfattningar eller vikten av att uttrycka sig i hela meningar

Ibland måste man faktiskt säga en hel mening, eller nämna hela sammanhanget, så åhörare eller läsare faktiskt förstår vad man menar.
Undertecknad har en förmåga att tänka halva meningar eller två tredjedelar av sammanhang och det som kommer ut ur min mun alternativt fingrar, blir ibland lösryckta fragment av vad jag egentligen menar eller berättar. Det är antagligen jättespännande eller totalt obegripligt att diskutera med mig, när jag är stressad, trött eller tankspridd, har jag förstått på min omgivning.

Nyligen uttryckte jag mitt missnöje över hur fylla kan påverka folk, tyckte det var tråkigt att vänta i taxitelefonkö i över en timme, och i samma mening tackade jag för en fantastiskt trevlig tillställning.

Jag hade jättetrevligt på båda festerna den kvällen, stämningen på båda festerna var jättebra och jag trivdes som attans, och ville egentligen vara kvar ett tag till. Vädersituationen var dock så att tunnelbanorna inte gick, vilket gjorde att fick man tag på en taxi, tog man den så fort den behagade dyka upp.

Fyllan jag ondgjorde mig över var över en situation tidigare på kvällen, innan vi ens anlänt första festen.
Vi blev antastade av ett lobotomerat gnagetfyllo, ett "fan" av värsta sorten, en av typen man inte vill ha med i nån klack, ett som hotade de i mitt umgänge med samma favoritlag som han hade. Han blev förbannad på oss för att vi inte ville prata med honom, eftersom han redan pratat mot de andra tre vid ett tidigare tillfälle den kvällen och började att för femte gången upprepa samma mantra han lyckats häva ur sig även i tåget när han pratade med sig själv och de som inte ville lyssna.

Så, nu hoppas jag att allt är klargjort, och jag lovar att i fortsättningen skall prova säga större delen av mina tankar och meningar om de behövs för att tydliggöra en situation.

Edit:
Orsaken till detta inlägg var att det gick runt en massa missuppfattningar i grannskapet och ingen vågade fråga mig direkt. Jag är inte farlig, och är jag irriterad visar jag det rätt tydligt.

Fem år, tre veckor och en dag

Varje dag är viktig.
Ja, jag räknar fortfarande dagarna.
Dagarna sen sista droppen, sista festen, sista gången jag flydde.
Den 30e januari 2005 drack jag för sista gången, precis innan tolvslaget mot den 31a januari 2005.
Det är fem år, tre veckor och en dag sen.
Varje dag är fortfarande en kamp, vissa dagar lite mindre, andra dagar nästan inte alls, medan några dagar är riktigt jobbiga. En del kanske inte tycker dagarna är viktiga, men vi tycker det, vi som varit där och fått en ny chans. En chans att leva ett liv med medvetandet påslaget konstant, utan chans att fly, en chans att leva utan sinnesförändrande njutningsmedel. En del förstår inte kampen och suget och drömmen om flykten. Den stora flykten, där man kan gömma sig, där man kommer undan, där man slipper.
JAG VILL OCKSÅ SLIPPA IBLAND!
Fem år, tre veckor och en dag.
Mest spännande under tillnyktringsprocessen är att lära känna sig själv. Vissa sidor vill man inte veta att man har, andra blir en kär upptäckt, medan åter andra dyker upp igen, som en trygghet, som en kär gammal vän som man undrar var den varit under alla dessa år.
Strax före 13 var hon, alltså alkisen, som väntade på att få dyka upp, och strax före tretton dök hon upp.
Fem år, tre veckor och en dag.
På den tiden har mitt inre utvecklats från det barn jag var innan strax före 13. Inre slitningar, mycket ångest, massor av jobb, men jag är här idag. Min mentala ålder börjar närma sig 22 och 122. Oftast det förstnämnda, men jag är fortfarande bara fem.
Fem år, tre veckor och en dag.
Borde gå och hämta en medalj, men idag är ingen bra dag.
Grattis till fem år, tre veckor, en dag och tio timmar.
Jag klappar mig själv på axeln och drar ett täcke över huvudet och glömmer världen.
Jag vill slippa idag.