Intressant att man är likadan själv

Intressant
Bara för att man tycker det är sjukt irriterande med knuffar, dunkningar, smällar och skakningar i flygplansstolen och tyckler det är drygt med ungar som sjunger, visslar, skriker och harklar sig hela tiden (de pratade nog Holländska;)), måste man inte vara bakis för att säga till.
Barnens far var värst. Det var desssutom han som kom med anklagelsen. Om bakfullhet.

Allt började med att jag sa till när de för 78:de gången dunkade ner bordet så hela stolsraden hoppade, jag bad dem lägga av och skärpa sig.
Gubben häver ur sig nåt på svenska med holländska harklingar om att vi var bakfulla, jag kontrade med att han kunde försöka uppfostra sina ADHD-ungar, sluta hasha och grow some hair. Svengelska rules.
Sa dessutom att jag inte druckit en droppe. Varför vet jag inte. Lugnare blev det iallafall.

Jag hatar förutfattademeningarmänniskor och beter mig lika själv - alla holländrare drogar inte.
Nu får jag skärpa mig.
Jag super inte för att jag har bandtröja heller.

Deklarationen, Räkningar, Vuxet?

Nu är den levererad.
Deklarationen alltså.
Hade säkert kunnat göra en del fler avdrag, men orka? nåt var otroligt trögt med min gamla dator, och får jag tillbaka det preliminära blir jag glad.

Räkningar är också betalda.
Redan?

Funderar på att stryka mina blusar inför eventuell Gotlandstripp.Ska kanske dit och jobba första veckan i maj, och till killer-suiten, krävs blusar. Strykta. Måste se representativ ut.

OJ!
Nu börjar det bli farligt!

Ska man vara ute i god tid med saker för att slippa senare?
Strykta blusar?

Kanske vägs upp av att jag med största säkerhet tokchansar på en metalfestival i helgen och hoppas vara hemma i tid för flyg till Gotland måndag morgon?

Missuppfattningar eller vikten av att uttrycka sig i hela meningar

Ibland måste man faktiskt säga en hel mening, eller nämna hela sammanhanget, så åhörare eller läsare faktiskt förstår vad man menar.
Undertecknad har en förmåga att tänka halva meningar eller två tredjedelar av sammanhang och det som kommer ut ur min mun alternativt fingrar, blir ibland lösryckta fragment av vad jag egentligen menar eller berättar. Det är antagligen jättespännande eller totalt obegripligt att diskutera med mig, när jag är stressad, trött eller tankspridd, har jag förstått på min omgivning.

Nyligen uttryckte jag mitt missnöje över hur fylla kan påverka folk, tyckte det var tråkigt att vänta i taxitelefonkö i över en timme, och i samma mening tackade jag för en fantastiskt trevlig tillställning.

Jag hade jättetrevligt på båda festerna den kvällen, stämningen på båda festerna var jättebra och jag trivdes som attans, och ville egentligen vara kvar ett tag till. Vädersituationen var dock så att tunnelbanorna inte gick, vilket gjorde att fick man tag på en taxi, tog man den så fort den behagade dyka upp.

Fyllan jag ondgjorde mig över var över en situation tidigare på kvällen, innan vi ens anlänt första festen.
Vi blev antastade av ett lobotomerat gnagetfyllo, ett "fan" av värsta sorten, en av typen man inte vill ha med i nån klack, ett som hotade de i mitt umgänge med samma favoritlag som han hade. Han blev förbannad på oss för att vi inte ville prata med honom, eftersom han redan pratat mot de andra tre vid ett tidigare tillfälle den kvällen och började att för femte gången upprepa samma mantra han lyckats häva ur sig även i tåget när han pratade med sig själv och de som inte ville lyssna.

Så, nu hoppas jag att allt är klargjort, och jag lovar att i fortsättningen skall prova säga större delen av mina tankar och meningar om de behövs för att tydliggöra en situation.

Edit:
Orsaken till detta inlägg var att det gick runt en massa missuppfattningar i grannskapet och ingen vågade fråga mig direkt. Jag är inte farlig, och är jag irriterad visar jag det rätt tydligt.

Fartsättandets vara eller inte vara

Det där med att sätta fart, varför är det så svårt?
Var sitter startpunkten, varför verkar den så långt borta?


Har några små, men oöverstigliga trösklar tydligen, att kliva över. De är inte oöverstigliga, ganska triviala egentligen, och slutresultatet blir finfint, det vet jag, men det är statiskt sorterande och organiserande som väntar, och välmåendet kommer att stiga när det väl är gjort. 


Jag har andra små mål också, som innefattar sömnad, riggning, arkiv, skivor och organisera källarförrådet m.m.
När ska jag hinna det? Om småmålen på vägen som jag måste uppnå inte klaras?

Sen har jag en del direkta ordrar från diverse naprapater och läkare att följa:
Träna, träna och träna, annars kommer du gå runt med ständigt ryggskott. Har införskaffat såna där gummiband, och vet vilka rörelser jag ska göra, kommer så småningom plocka upp mina hantlar också ur källaren - när jag orkar. Kommer aldrig gymma, det vet jag, det vet naprapater och andra också, det syns tydligen på mig. Det är ju så tråkigt att träna, och jag vet att jag blir manisk ifall jag börjar på riktigt.


Idag presterade jag åtminstone att organisera lite i badrumsskåpen och badrummet, resultatet blev minst två stora kassar med skräp. Passade på att göra ett halsband också, bara för att.
Känns lite befriande faktiskt - det tog några timmar, men det är klart värt det. Det blev lite städat där när jag ändå höll på. 
Ett av småmålen avklarade, nu är det bara resten kvar, innan jag kan börja på riktigt med de lustfyllda, roliga målen.

Belönar mig med att ta en myskväll med älskade herr Myrkheimr i Den Magiska Tårtan.