Överlevnad

Svårt att sätta en bra titel på ett inlägg när det handlar om överlevnad.
Inte överlevnadsövningar och SJ-resande, snarare att klara sig igenom veckorna före jul och själva julen.
Jag tycker - och har tyckt länge - att den verkligen har blivit helt skev.
Uppenbarligen handlar det inte om att fira en vinterhögtid med umgänge och att sommaren är på ingång, utan att man ska hetsa och kommersialisera allt, det ska flängas och rännas, handlas, slitas och dras i, kastas martyrdustar så andra får dåligt samvete för att man inte kan uppfylla allt alla förväntar av en.
Nej, fy för bövelen, jag gillar verkligen inte det skeva midvinterhögtiden har blivit.

Ångesten jag har haft sen jag var liten har faktiskt dämpats lite vartefter, men den finns där. Usch. En del av ångesten hänger säkert samman med ett ex jag hade som i början av 90-talet misshandlade mig å det grövsta medan Täby-poliserna bara tittade på, de gjorde inget trots att jag skrek på hjälp och idiotfan stod och sparkade på mig när jag låg ner.
Tappade tron på polis, rättsväsende och medmänsklighet gjorde jag där och då.

Att beskriva en julångest för den som inte har en aning om vad det handlar om är omöjligt.
Så många ensamma vänner och okända, trasiga själar, ledsamheter som sker, stressen och hysterin runt julklappar och att man måste vara jovialisk, fryntlig, social och orka umgås känns bara falskt och påtvingat. Det skär i själ och hjärta.

Har sen jag flyttade hemifrån efter nian rymt gemenskapen någonstans efter Kalle Anka, och tagit mig till de närmaste vännerna och - hör och häpna - gått på krogen på självaste julafton!
Får man det? Oj oj oj!
När jag söp var det ett sätt att rymma och försvinna in i dimman.

De åren som spenderades i vackra, varma Hälsingland hos min bästa väns - den Långe - familj, var nyktra, trevliga, umgänge utan krav med julotta, korsord och spel.
Älskade Herr Myrkheimrs familj var det likadant med förra året.
Fantastiskt fint.

Att ta en helg i Eindhoven för andra året i rad gjorde att vi kom bort lite, men jag har haft ont, både i leder och annat, så ont att det påverkat mig som person och visat sig i mitt humör och tålamod, att ångesten legat och spökat har inte gjort det lättare.

Hade dåligt med ork att tackla vissa företeelser, som att det är svårt att hitta mat jag kan äta på ute, de suckar och gnäll som riktas mot mig när jag säger att "ni kan äta här, jag går någon annanstans själv" - jag måste inte äta i grupp. Därför kan jag helt lämna en restaurang som erbjuder nån fantasilös soppa av okänt innehåll.
Att vi sen hittade en restaurang med fantastisk mat för alla räddade kvällen.
Jag accepterar heller inte skitsnack, och om jag ber någon sluta, måste den individen respektera det, och inte fortsätta med "jag måste bara få säga att.." och fortsätta mala.
Jag är trött på att höra samma ält gång på gång.
Inte heller ids jag vänta på någon annan än min älskade på ett litet venue heller, man hittar ju varandra!
Min sociala kompetens och mitt tålamod var alltså på botten i Eindhoven, mest pga ont och ångest. Capice?

Tack och lov, var flyget inte så försenat som förra året, men det är nog sista året jag flyger i Europa när det är vinter, så länge det inte har med jobb att göra.

Har samlat mig under veckan, begravt mig i jobb och letande efter superunderställ, vilket gick bra, för jag behövde bara gå på ett ställe för att handla!

Den Bestämdas lilla Eld har dock fått en julgåva, bara för att jag inte kunde låta bli.

Så till årets storhelg.
I år gjorde vi valet att inte fira alls, utan bara umgås med den Långe och den Bestämda över en lunch i den Magiska Tårtan. Gemytligt, trevligt och ingen hets alls.
Jag verkligen älskar de tre individerna som var här i Den Magiska tårtan. De är Magiska.

Dagen avslutades på en restaurang på ett Metal X-Mas Party.
Målet för kvällen var att umgås och ha trevligt och åka hem i lagom tid, med tunnelbana och inte dela taxi, vilket var det första jag hörde istället för "Hej" från vissa.
Trevligt var det, många goda vänner där, en del saknades, men många var där.
Att jag hade klänning med färg, inte jeans, inte bandtröja gjorde visst intryck. Den är jättefin den klänningen, lite hippie, lite barfota, och skön. 

Vi får se vad de två återstående dagarna har att bjuda på. Jag skulle vilja hänga hemma, och sen hälsa på Skägget och Blomma och deras nya skapelse. Vi får se.

Huvudsaken är att jag får vara med den jag älskar mest av allt. Han är ett underverk.