Goda vänner är viktiga

Hade ett fint samtal med en väninna igår och gav mig så mycket positiv energi att jag studsade runt resten av dagen och var allmänt glad. 
Hon är en sån som ger positiv energi, som är lätt att tycka om, som är sig själv och en sån man träffar alltför sällan, och inte ofta nog, och hon sa samma sak till mig.  

Samtalet var inte långt, men ärligt, och det var så skönt för hon och jag har ganska lika åsikter och lika erfarenheter av hur andra uppfattar oss och vi bryr oss lika lite.
En fika på tu eller flera man hand och ett par matcher ska vi försöka hinna med framöver. 
Visst, vi ses lite överallt, både här och där, men det är det där pratandet vi aldrig riktigt hinner, och vi pratar bra när vi väl pratar.

Tänker på hur glad jag är för vänner som ger positiv energi, vare sig man träffar dem ofta eller (alltför) sällan.

Jag har en del sådana vänner och väninnor, men som jag sagt tidigare, jag hinner inte riktigt med dem. Jag försöker dock på olika sätt visa min uppskattning för dem när jag möter dem, eftersom de gör mig glad, och de ger mer tillbaka än de anar, genom sina blotta existenser.

Ska försöka bli ännu bättre på sånt, då jag mår bra av att de jag tycker om mår bra. En del är lättare för de bor fysiskt närmare, andra är ett telefonsamtal eller ett sms bort bara. Skall göra vad jag kan för att hålla mitt löfte och faktiskt visa min uppskattning för andra på ett bättre sätt.
Det kräver faktiskt inte mycket, och det ger mer tillbaka än man tror. 

Jag var mycket bättre på det förut, men har tappat det lite, då jag det senaste året gått igenom lite personliga tragedier, som till exempel mina föräldrars bortgång, och har kanske haft ett lite truligt, inbundet sätt, men det är mitt sätt att behandla mina personliga demoner. 
Har pausat allt annat för att vårda den lycka vi faktiskt har, jag och herr Myrkheimr.


Det som föranleder ovanstående diskurs
är väninnans och mina gemensamma erfarenheter, i det att en del verkar ha enorma problem med "våra personer" och är avundsjuka, baktalar oss och snackar skit, ljuger och hittar på historier, är långsinta utan orsak och kan inte unna oss den lycka vi på var sitt håll upplevt och gottar sig i eventuella motgångar vi haft. 
Man får höra på omvägar om saker man "gjort" och blir anklagad för ditten och datten.
När man konfronterar en sån person sakligt - källan till historier, lögner och intriger - brukar den först inte förstå nånting, sen gråta, sen be om ursäkt för att sen gå vidare och hitta på nytt djävulskap mot nån annan. Vissa drar sig inte för att försöka gräva fram historier och pumpa en på info om vad som helst, bara för att, men den personen FÅR inget! Så det så! 
Fattar inte att de orkar öda energi på sånt. Det är som att de verkar finna lycka i det - det konstiga är att det oftast samma individer som håller på mot oss, såna varken hon eller jag umgås med eller känner speciellt väl alternativt valt att sluta umgås med p.g.a tidigare incidenter.

Jag är också trött på skitsnack, och får jag höra nån börja negga om nån jag känner eller inte känner, säger jag ifrån och får ofta fan för att jag faktiskt anser skitsnackarna ha fel.
Jag vill inte höra skit om andra, allraminst de jag tycker om och anser vara mina vänner! 

Man måste inte leva upp till nån konstig image, 
vara den bilden andra har av en, tro på den bild andra inbillat sig att man är och försöka vara den personen, lyssna på skvaller och baktaleri, vara långsint eller ljuga ihop historier för att ha vänner.

Det räcker att vara ärlig och sig själv, ha acceptans för andra människor, hur de är och vad de är utifrån deras egna förutsättningar.
Om andra inte kan acceptera en för den man är, kan de fortsätta leva sina små liv, men helst borta från mig. 


Att unna andra lycka, ger egen lycka