Dialektalt sammelsurium

Kom precis på att en bisats kanske kräver sin förklaring, bisatsen "mest avhandlas på ett språk samtidigt" kan uppfattas som lite märklig.
Upphovet till sagda bisats kommer ur att mitt verbala - och sinsemellan skriftliga - uttryck, förefaller för åhöraren och läsaren - minst sagt - mångfaldigt.
Uppväxten på gränsen mellan Norrland och Svealand, mellan Dalarna och Gästrikland, i en liten brukshåla med familj från orten Hofors och Falun, bygger en bra grund.
Där bodde jag tills jag var femton, flyttade hemifrån, till storstan Stockholm - eller mer precist två månader tillbringades i Fagersjö, jobbande på Postverket som punchare - där jag lärde mig att rotvälska inte begrips av övriga svear.
Där raspades de värsta kanterna bort från mitt språk, bokstaven i's uttal blev mer [iv]. I och med flytten till Sadviken, förvanskades mitt uttryck än mer.
Språket där kan i det närmaste liknas vid pidgin english's motsvarighet på svenska (pidgin english talas i de gamla kolonierna, som exempelvis indisk engelska) och fonetiken är till stora delar gemensam med just den indiska engelskan.
Efter ett par år i Sandviken, flyttade jag till Gävle. Gävledialekten är - ska vi kalla den ... intressant? - ja, det gör vi.
Nästan ett decennium tillbringades där innan flyttlasset tvingade mig till Oslo.
Eller tvingade, det var ett ordentligt lockande jobberbjudande som fick mig att lätta.
I vårt fagra västra grannland var mitt första konsultuppdrag på en urgammal datainstitution, där all dokumentation var obligatorisk på språkligt korrekt norska, dessutom märkte jag raskt att det inte var många delar av svenskan som kunde användas för att jag skulle bli förstådd. Vid något tillfälle, efter att ha inmundigat alkoholhaltiga njutningsmedel, föll mitt tal naturligt in i vad jag trodde var norska. Det visade sig vara danska, då ingen utom en dansk kollega begrep vad jag sa.
Visst ja, har visst glömt att nämna att under mina första femton år i livet, var danska en stor influens, mina grannar, min klasskompis och bästa vän under uppväxten var just danskar, från de södra delarna av Danmark, i närheten av tyska gränsen. De pratade danska med mig, därav indoktrinerades jag med språket och hade sällan svårt att förstå danska, och det var förmodligen därför jag pratade danska?
Oavsett, detta fick mig börja läsa norsk litteratur, se norsktextade Astrid Lindgren-filmer, ta en grundkurs i norska och slutligen blev mitt huvudspråk norska, mest bokmål, med en del nynorska inslag, och bitvis nordnorsk, beroende på vem jag pratade med.
Efter ett par år mötte jag en fin människa som jag delade många år med, han lärde mig svenska igen, eller svenska, det var Bjuråkersmål. Att jag begrep hans språk, var för att det fanns många norska inslag i den dialekten, det tog lite träning, men tillslut kunde jag begripa det mesta, och uttrycka mig bitvis, inte mycket, men ett par meningar här och där.
Vi flyttade sedermera till Stockholm, och mitt umgänge här pratade antingen toknorrländska eller rinkebysvenska - förutom min dåvarandes familj, där Bjuråkerska och bodensnack regerade.

Därav mitt dialektala sammelsurium
Kuriosa:
Vid ett flertal tillfällen har jag från vitt skilda människor blivit anklagad för att prata gutemål. Att vara en språklig kameleont är inte detsamma som att vara gute.